Strax efter att snön kommit hände något roligt. Matte tog in ett TRÄD! Tuggben och tennisboll – släng er i väggen. Träd, det är det som gäller. Det var ett sånt där stickigt träd och hur kul som helst. Och inte nog med det – Matte hängde upp massor med leksaker i trädet, sladdar, bollar, halmgrejer och papperstrassel. I första läget tänkte jag att ingen gårdshund har en så snäll Matte som jag, men det visade sig ganska snart att jag bara får leka med trädet när Matte är borta. Men det gör inte så mycket, för det räcker bara längre om jag inte slösar bort allt roligt på en gång.

 En annan rolig sak jag har hittat är en sorts figur med massor av päls som man kan slita och dra i. Den är nästan lika rolig som golvmoppen, men luktar inte riktigt lika gott. Jag slet och drog så till slut hade jag fått opp den i finsoffan. Där låg vi och trängdes när Matte oväntat dök upp. ”Nej, min golvtomte med långskägg!” skrek hon. Vad kallar hon mig, tänkte jag först, men sen förstod jag att det var klumpen i soffan hon kallade golvtomte och att det luddiga, som jag med möda hade draperat över soffkuddarna, måste ha varit långskägget. 

PS
Något hemskt har hänt. Matte har tagit bort trädet och golvtomte med långskägg och livet blir aldrig lika roligt igen.

...om REVIR
Det märks att människor inte är riktiga gårdshundar. De har ingen som helst känsla för reviret. Ja, jag vet inte hur ni har det, men jag har haft en förfärlig otur med min människa. Det är så mycket, att jag vet knappt var jag ska börja. 

Vi kan börja när jag var en liten gårdshundsvalp. Inte var jag så kaxig som jag försökte verka och när min flockledare som heter Matte, skulle ta med mig ut ville jag inte så gärna avslöja att jag fanns för andra gårdshundsflockar. Ni vet hur det är. Man är fortfarande liten och vill inte utmana. Tror ni att hon fattade det? Icke! Nej, hon skulle prompt ha mig till att skvätta och lämna pruppspår efter mig lååångt från våran lya, säkert 30 meter. För det mesta lyckades jag hålla mig tills vi kom hem, men emellanåt hände en olycka utanför när-reviret. Då blev matte glad och berömde mig! Hon borde inte få ha gårdshundar.

 Så småningom gav jag upp och tänkte att det får bära eller brista. Jag gjorde ifrån mig mina stänk längs vägen, men gick noggrant ner i diket när det var dags för högarna, så att de inte skulle märkas så väl. Men se det gillade inte matte, för då var det så brant när hon skulle plocka upp högen med en plastpåse. Ja, ni läste rätt, hon plockar upp högarna efter mig. I början var jag bara en valp och tänkte inte så mycket på det. Tyckte mest bara att det var pinsamt att hon gick omkring och bar på den doftmarkering jag så klokt ville dölja.

 Så småningom blev jag mer och mer störd på hennes beteende. Det kom en tid när jag blev alltmer stolt över mina högar och kunde leta länge innan jag hittade en snödriva som var stor och god nog att få härbärgera min välformade hög. Jag menar, man vill ju göra klart för gårdshundsgrannskapet vad som gäller. Vad hände? Det är så tragiskt att man bara vill gråta. Människan plockar upp varenda hög, bär med sig den hem och kastar den i soptunnan! Hur stort revir tror ni att jag har? Som en soptunna ungefär!

 Och det allra sjukaste, vet ni vad det är? Jag har aldrig sett min flockledare lämna minsta revirmarkering när vi har varit ute. Jo, ett par gånger i blåbärsskogen, men vem sjutton hittar dem där? Nej, jag har starka misstankar om att hon gömmer sina revirmarkeringar i samma rum som hon brukar bada mig. Men jag har aldrig hittat dem. Mitt revir är en soptunna och hennes ett badrum.

...om KANINER
Min flockledare som heter Matte, har en sorts djur som inte heter gårdshundar, inte ens hundar. De heter kaniner. Kaniner liknar på sätt och vis gårdshundar, men luktar annorlunda och sover inte i sängar.

Man startar kaniner genom att springa fram och tillbaka utanför deras bur. Ibland räcker inte det, utan man måste skälla också. Kaniner är olika. Vissa kaniner startar bara man tittar på dem eller kanske sätter tassen mot deras burdörr, men andra vägrar starta vad man än gör.

Det bästa med kaniner är allt godis som finns i deras burar. Matte säger att det är bajs, men nog vet jag att bajs inte ser ut som små runda kulor. Hon är bra tokig, min matte!

Jag brukar hjälpa Matte att rensa kaninernas burar och mata dem. Kaniner äter inte gårdshundsmat utan hö, fast det gör jag också. Äter hö alltså. Det är såå kul att jaga hötussar och döda dem och gnaga på dem. Ingen kan döda hötussar som jag.

Ibland hoppar jag in till kaninerna, in i deras burar. Ja, det är sant! Då blir kaninerna förvånade och jätteglada över att jag kommer och hälsar på. Jag brukar passa på att smaka lite av deras runda godiskulor. Det har de inget emot. Fattas bara, när de får så fint gårdshundsfrämmande!

Kaniner pratar inte så mycket. Det är inte som en modig gårdshund som hör fotsteg utanför fönstret precis. Nej, kaninerna säger nästan ingenting. Det enda ljud de ger ifrån sig, förutom när de knaprar i sig hö och sånt, det är när de stampar med bakfötterna. Det ljudet betyder Hurra, nu kommer det en gårdshund och hälsar på! Det vet jag, eftersom de alltid stampar när de får syn på mig.

Det finns gårdshundar som använder ganska hårda metoder i inlärningen av sina mattar, men jag tror på positiv belöning. Ofta märker hon inte ens att hon har lärt sig något nytt. Det går så smidigt och plötsligt kan hon en ny konst.

Häromsistens lärde jag Matte att springa och gömma sig, så att jag kan leta reda på henne. Det gick hur lätt som helst. Jag passade på när hon gick ett ärende bakom garaget. Direkt när hon var utom synhåll satte jag nosen i backen och låtsades hitta henne. Hon blev hjärtans glad och gav mig genast en bit Smackos som hon hade i fickan. Hade hon haft svans, så hade hon säkert viftat på den.

En god gårdshundsvän till mig har lärt sin matte att ge honom gula kolasnören, så att han får sörpla i sig dem som Lady och Lufsen. Sååå listigt! Han har verkligen lyckats med sin matte, den gårdshunden.

När man vill börja träna sin matte, så finns det några enkla övningar som nästan alla kan lära sig. Ifall man är en liten valp brukar det räcka med att sitta still och titta i mattens ansikte. Ja, det är sant. Mer behövs inte, så har hon lärt sig att ge en godis.  

En annan busenkel övning är att lära matten att kasta boll. Det brukar räcka med att lägga bollen vid mattes fötter för att hon ska förstå vad som förväntas av henne. En frisbee fungerar likadant. Däremot kan det vara svårare att lära en del mattar att kasta pinnar. De totalvägrar och är det på det viset, så tror jag att det är bättre att byta övning. Å andra sidan finns det mattar som är suveräna på att kasta pinnar och kan hålla på hur länge som helst. Man kan undra om det är riktigt bra för dem, kanske de har blivit pinntokiga.